Beskrivning

Handmålad, äggtempera, 24 karat bladguld. 30×25 cm

Efraim Syriern (306-373)

Som ung hade Efraim Syriern en vision om en vinranka som växte på hans tunga. Dess klasar bar rik frukt. Synen skulle gå i uppfyllelse, och mer än så! Efraims poetiska teologi har inspirerat kristna i 1700 år och gjort honom till den mest älskade andlige läraren i den syriska kristna traditionen. Han var så hemmastadd i Den Heliga Skrift att ett ordspråk säger att ”om Bibeln på syriska gick förlorad, skulle man kunna återskapa den genom den helige Efraims dikter”.

Efraim Syriern har fått många namn. Johannes Chrysostomos kallade honom ”den helige Andes harpa” och ”syriernas sol”. Av Jakob av Sarug fick han namnen ”dikternas hav” och ”den goda källan”. Andra har gett honom benämningar som ”de goda tankarnas fader” och ”syriernas profet”.

Efraim föddes i början av 300-talet i Mesopotamien. I sin ungdom slog han följe med Jakob, biskop av Nisibis som var välkänd för sitt hängivna liv. Staden Nisibis var vid den tiden romarrikets utpost i öst. Under biskopens vägledning lärde sig Efraim det asketiska livets grunder och blev en trofast Kristuslärjunge. Samtidigt som han levde ett monastiskt liv var han diakon i kyrkan och undervisade vid skolan i Nisibis. Han fick även följa med sin biskop till kyrkomötet i Nicaea år 325.

År 363 lämnade Efraim Nisibis på grund av den persiska invasionen och flyttade till Edessa där han bosatte sig bland asketerna på ett heligt berg i stadens utkant. Han undervisade samtidigt vid den teologiska skolan i Edessa, som genom Efraim fick betydande ryktbarhet. Här skrev han också sina kommentarer på syriska till både Gamla och Nya testamentet, liksom många av sina berömda dikter och hymner. Traditionen säger att Efraim skulle vigas till biskop eller präst på Basileios av Caesareas önskan, men när Basileios diakoner kom för att hämta Efraim spelade denne dum. Han ansåg sig inte värdig ett sådant ämbete, utan förblev diakon i kyrkan.

Mot slutet av Efraims liv drabbades Edessa av stor nöd. Han beslöt sig då att lämna sitt eremitliv på berget för att leda olika hjälpaktioner i staden. Genom att han vann de rikas förtroende kunde han med hjälp av deras gåvor bland annat bygga upp mindre sjukhus. En särskild omsorg visade han de döende. Efraim blev själv sjuk och avled den 9 juni 373.

Hämtat från ekumeniska kommuniteten hemsida. http://ekumeniskakommuniteten.se/synaxarium/2013/06/09/efraim-syriern-306-373/