Ikonen är en spegelbild av vårt sanna jag som Guds avbilder. Varje människa är Guds avbild, men avbildslikheten med Gud är hos varje människa skadad och täckt med lager av damm och smuts. Det är därför vi ofta inte känner igen oss när vi speglar oss i ikonen, reklampelarna eller badrumsspegeln. Vi har en bild av hur det borde vara men den stämmer ofta inte med hur det är. Det kan gå så långt att vi glömmer hur avbildens urbild ser ut och vi förlorar målet med våra liv. Ikonen påminner oss om vilka vi är och att vi är skapade för samma uppgift som ikonen, till ära, glädje och förskönande av Guds skapelse!
”Jag dyrkar inte materien, men jag dyrkar materiens skapare som för min skull blivit till materia, som var villig att ta sin boning i materien, och som med materiens hjälp frälst mig.”
/Johannes av Damaskus
Vår värld är full av bilder. Ofta har de ett budskap, de vill rikta in vår längtan och våra begär mot vad de menar är ”det goda livet”. Ofta handlar bilderna om att väcka en känsla av saknad och begär efter vad vi saknar för att leva ”det goda livet”: en mobil, en resa, ett nytt kök.
Om vi önskar följa Jesus och vara delaktiga i och verka för hans rike i världen behöver vi andra bilder. Bilder som visar oss det verkligt goda. Som påminner oss om att Gud lät sig konsumeras av synden, ondskan och döden för att ge oss liv. Vi är köpta av Gud, vi varken kan eller behöver köpa oss fria. Det är Gud som ser oss, söker oss och längtar efter oss. Gud vill lyssna till vår bön.
Ikonerna är mer än attraktiva konstverk eller prydnadsföremål ; de anses inte ens som religiös konst i egentlig mening. I själva verket är ikon en länk mellan det eviga och bedjaren på hennes pilgrimsfärd genom detta jordeliv .
Den roll som ikoner spelar i hemmet och i gudstjänstrummet är inte att ta lätt på . Ikoner i hemmet är en förlängning av närvaron av den liturgiska mysteriet som vi upplever i kyrkan. Ikonen är en integrerad del av vår tillbedjan livsstil.
Ikonen är ett liturgiskt föremål för bön och tillbedjan. När vi vänder oss till ikonen är det inte trä, färgpigment och bladguld vi möter utan den urbild som avbilden (ikonen) representerar. Ett fotografi på någon vi älskar är mer än papper, det är närvaron av en frånvarande. Ikonen är närvaron av Den Närvarande.