I katakomberna under flera romerska städer finns några av de äldsta spåren av kristen konst. Här finns altarbord och bilder av Kristus, Gudsmodern Maria och helgonen. När man senare började bygga kyrkor blev det naturligt för de kristna att spegla den himmelska världen på ett fysiskt sätt. Kyrkorna var himlens utposter och bilderna i kyrkan var “fönster mot himlen”. Exakt när ikoner på träpannåer började målas vet man inte med säkerhet. Somliga säger i apostolisk tid, med traditionen att Lukas skulle vara den första ikonmålaren. En av de äldsta bevarade ikonerna på trä finns i Katarinaklostret i Sinaiöknen. Ikonen föreställer Kristus Pantokrator (Allhärskaren) och är från 500-talet.

Kristus Pantokrator av Sinai

Ordet “ikon” kommer av grekiskans “εἰκών” vilket betyder “bild” eller “avbild”. Människan skapades alltså till Guds ikon, avbild. Gud har på olika sätt valt att uppenbara vem han är, men den tydligaste bilden av Gud ser vi i Jesus Kristus. “Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen” säger Aposteln Paulus. Inkarnationen upphäver således förbudet i GT mot att avbilda Gud. Om Gud själv har gett oss sin bild, om han själv har avtäckt sitt ansikte och visat sig, då måste vi kunna avbild honom. Inte Guds väsen, inte Fadern som ingen har sett eller får se – men Sonen, Guds ikon.

Kyrkans historia har varit fulla av stridigheter. På 700-800 talen rörde just de heliga bilderna. En av de viktigaste gestalterna i försvaret av de heliga bilderna var Johannes av Damaskus. Hans texter låg till grund för mycket av det som blev det sjunde ekumeniska kyrkomötets beslut i frågan om ikonerna. Han skriver bland annat:

“I gamla tider kunde Gud, som är okroppslig, inte alls avbildas, men när nu Gud har visat sig i köttet och umgåtts med människor, avbildar jag det synliga hos Gud. Jag tillber inte materien, men jag tillber materiens skapare, honom som blev materia för min skull och som gick med på att bo i materia och utverkade min frälsning genom materia, och jag upphör aldrig att vörda den materia genom vilken min frälsning har utförts. Men jag vördar den inte som Gud – aldrig – hur skulle jag kunna det, när Gud har frambragt den ur intet?”

Helige Johannes av Damaskus

Den odelade Kyrkans biskopar beslutade i linje med detta att de kristna skall vörda bilderna av Kristus, änglarna och helgonen på samma sätt som det heliga korset. När en kristen visar vördnad mot den heliga ikonen är tanken att något av urbilden alltid är förenat med avbilden. Människan bär, som Guds avbild, alltså något gudomligt i sig. Idag kanske vi bäst kan likna ikonen vid ett fotografi. När vi visar ett fotografi av en älskad säger “Se, det här är…”. Men när vi säger det menar vi ju inte att materian, pappret och det andra är den älskade. Samtidigt finns något av urbilden, den älskade, i avbilden, fotografiet. Det gör att vi inte gör vad som helst med ett fotografi. Vi vördar det, vårdar det och ger det hedersplatser i våra hem. På samma sätt med ikonen. Materian, träet, färgen och guldet är inte Gud. Men på samma sätt som Gud använder materia (Jesu verkliga kropp), Jesus (lera, spott, fisk, bröd) och Anden (vatten, bröd, vin, olja och människor) för att frälsa, hela, försona, mätta och läka världen så använder Gud avbilden för att förmedla sin närvaro. Där bilden av Kristus är, där är Kristus. Därför vördas ikonen och används i bön och gudstjänst.

Kristna tillber däremot ingenting i denna världen, utan den som är världens skapare – den heliga Treenigheten.